Du kan om du tror att du kan

(Jag har säkert haft detta citat tigare, men det är något som behövs memoreras för att inte tappa tron på oss själva. Som i alla fall jag har svårt för.) 

Jag klarade av gårdagen!!! Ville bara få det urm mig! Gårdagens tankar och känslor var nämligen riktig obotliga och för första gången på länge kunde jag lämna yogaklassen, som jag för övrigt pratar om nu, och känna mig glad och tacksam över mina prestationer. Det var ju inte bara hälsan jag oroade mig för innan klassen utan också hur det skulle gå och se ut med min knaggliga yoga och engelska, men jag fixade det. Men tänk dig att sitta där och höra hur en röst inom dig säger ”du klarar intet detta, du är för dålig!” och samtidigt känna hur ångest växer sig allt starkare i ditt tungandade bröst. Och då ska du dessutom oroa dig för hur det kommer att se ut om du desperat försöker ta dig ut därifrån, med ett  tiotal huvuden som vänder sig om och tittar efter dig och kanske undrar vad hennes problem är. Varför kan jag inte bara i sådan situationer skita i vad folk tycker, det är ju mig det handlar om. Men inte då…

Nu ska jag inte låta mig dras ner av oron ifrån gårdagens yogaklass, utan nu ska jag förberada mig på ny energi inför dagens klass. Idag på yogacentret blir det avslutligen en teknikgenomgång som är värt att lyssna på, så att jag kan inta rätt positioner i framtiden. 

Mmm, det återstår som sagt att se hur eftermiddagen och kvällen slutar. Men att bara gå den streckan mellan vår lägenhet och yogacentret efter passet är den enda stunden hittills då jag svävar på moln och känner att jag är bekymmerfri.  Sedan kommer tyvärr verkligenheten tillbaka till mig och min matproblematik men ändå med ett extra tillskott av lugn och ro till min själ!…

Ge mig kraft!

Jag fortsätter med att poängtera att jag hedan efter ska sluta att linda in mina valda skrivna ord i bomull. Utan ska istället slänga ut det som jag bär på för att lätta på trycket och ryggsäcken…

Så vad kommer hon då att skriva om undrar ni? Jag kan tex. börja med att erkänna att jag är mer än less på att min kropp inte hänger med eller vill reparera sig i den takt jag vill när jag ÄNTLIGEN hittat en metod som på plats får mig att slappna av och andas. Ja visst är det YOGAN! Men även den börjar nu ta ut sin rätt och har det blivit intensiva yogaperioder som bidrar till det bättre hänger inte min kropp med. Och det är plus all styrketräning som råder :/! 

Jag vaknade tex. i natt efter en timmes sömn med oerhörda ångestattacker och visste inte om skulle klarar av dem med livet i behåll. Jag fullständigt avskyr när de kommer, det får mig att känna så ensam och otrygg. Därför blir natten till lite av min fiende, då jag lägger mig utan att ha kontroll över mitt insomnande och vaknande dagen där på.  Jag önskar så att jag slapp ha med dem att göra i framtiden, men när de väl kommer kan de stanna i långa perioder. Och utan sömn blir också andra problem svårare att hantera…

Så av ovanstående text säger det mig någonstans att de kommer då jag tagit på mig för mycket utan att känna efter. Och när kroppen väl sedan gör det är det försent och då säger den ifrån i form av tex ångest eller oro. Men sedan vet jag inte hur det är med om yogan kan vilja rensar ut lite skit som blockerar mina vägar?..

Idag är i alla fall en sådan dag då jag inte känner någon som helst tro på mig själv. Jag har också anmält mig, till råga på allt, till en workshop för en finsk yogalärare som kommer på besök till Trollhättan. Givetvis vill jag träffa honom och få min bok signerad, som jag dessutom inte läst *suck*.  Han kommer att leda en klass idag och på engelska. Ja precis, på engelska. När pratar jag engelska, nästan aldrig, så att bara forma ordfrasen hello” blir en utmaning i eftermiddag. Det jag känner just när är att ”du kommer inte att klara detta sara”…”vad har du gett dig in på?” Jag vill egentligen inte gnälla men nu gör jag det ändå  med att säga att jag är tanklös, efterklok och oförsiktig. Åååhhh att jag aldrig kan lära mig att lyssna på mina behov, att det ska vara så svårt. Jag är dessutom så rädd för att göra bort  mig idag och att jag inte kan visa upp den del av yogan bra som jag har lärt mig. Och att sedan i huvudet översätta de engelska orden på ställningarna till svenska och sedan hitta sin takt på det….hjälp!

Varför sätter jag upp för stora mål? Tänk om jag är en förlorare och en stor bluff?

Problemet här är också att jag inte vågar lämna ut för mycket information till lärarna om min sitaution pga av skam och svaghet!

(Måndag = 0% kraft)

Sitter här nu frammför vår dator hemma och funderar vad jag kan göra av dagen idag. Jag har mer och mer uppmärksammat att jag allt mer börjat dra mig inåt till värmen med att vistas allt  mer i vårt hem, där inte kylan har lika lätt till att hitta små kryphål på mina burna textilier. Även om luften är hög och frisk tycker jag att det är obehagligt med kylan pga av att den är närgående och envis med att bita i kinderna fast jag inte bett den om att göra det. Nu har jag i alla fall en ny och fin svart kappa med svarta knästövlar till att värma mig i i höst och vinter och det tackar jag min snälla mor för. Visst, jag hade några trasor hängades kvar i garderoben från förra säsonger, men tyvärr klarar jag inte av att bära plagg men en dålig historia bakom. Jag vill absolut inte fly, men jag tycker att det är onödigt att bli påmind om händelser som tar onödig energi och påvekar mig negativt när jag bara vill se framåt. I stället gav jag bort dem så att de återvinns och kan bäras av barn/vuxna som kanske inte har en jacka, skor mm…

Nu har jag varit hos Kaj igen och nu är det bara två gånger, tre med förra helgen, att spendera på ett bra sätt och i en snabb, kreativ och alvarsam takt. Innan vi avslutar ska jag få med mig alla verktyg som jag kan och kommer att ha användning för i det fortsatta livet. Givetvis kommer jag att vilja ha kontakt med honom i framtiden med att kolla läget och bolla lite tankar, men då hoppas jag att jag kommit ännu längre med att bli botad från min sjukdom. Vi satt i lördags och såg tillbaka lite på min resa från det att jag startade mitt arbetet hos honom och fram tills idag och det är som natt och dag. Jag var då riktigt djupt nere och såg inga som helst hopp eller livsglädje till att fortsätta mitt liv på  denna jord. Men trots att jag var borta i skallen lyckades han spräcka hål på min bubbla och jag kom till insikt, trots att jag än har en bit kvar att sätta klara och sunda tankar och värderingar på plats. Det är på sätt och vis en kamp mot mig själv, där jag är två personer som slits åt olika håll. Och hur tärande det är varje dag är jag som sagt evigt tacksam att jag har Kaj men också min sambo till hjälp att orka fortsätta framåt.

Helgen gav inte enbart kraft hos Kaj, utan den tog också kraft. På torsdagen åkte jag nämligen till akuten för att kolla upp det blod som koncentrerat kom från mitt urin. Trots att jag tidigare haft problem med urinvägsinfektion har jag aldrig fått så klar blod i mitt urin utan tillhörande smärta, utan smärtan har varit väl påtaglig innan det gått så långt att blodet sedan har kommit. Men inte denna gången, därför uteslöt jag det. Och det tog natten och ytterliggare två provtagningar på morgonen innan det konstaterades att jag hade en kraftig infektion. Det var dock inte allt,  jag var också uttorkad. Med vätskebrist kan inte njurarna jobba och då kan de bara ge ifrån sig blod för att försöka göra sig av med giftet som finns i kroppen. Man kan väl säga att jag fick en väckarklocka och att jag inte längre ska missbruka mitt vätskeintag. Till sanningen hör att jag ogillar vätskan pga att den mättar upp och att det sedan blir svårare för mig att inta någon annan föda under dagen. Hur sjukt det än låter är det så det ligger till, men nu vet jag att jag måste tvinga mig till det hur jobbigt det än är, för att inte dö av torka som jag tidigare var ett hårstrå ifrån. Jag kan bara  sätta ett ord på hela händelsen och det är ”DUM” eller ”TANKELÖS”…

Trots att jag hamnat i lite av en bubbla igen ska ”försöka” att ge mer av mig själv, det har jag lovat mig själv och mina närstående…

Jag vill också bara berätta att jag är äntligen är vaccinerad för svininfluensan och ett orosmoln mindre att bearbeta på min anslagstavla!  

Puss o kram

Nu tänker jag inte linda in mina ord i bomull. Situtaionen som sådan, idag och dagarnan innan det, har varit jävliga. Ursäkta mitt språk, men jag har mycket aggressioner inom mig som måste komma ut. Det är hemskt hur alla känslor ska påverka dig så att det blir till ett handikapp och svårt att känna både tro och hopp om en ljus framtid. Ni ska bara veta vad jag är less på denna jävla sjukdomen. Trots att jag sedan innan bestämt mig för att ta tag och förändra mitt liv och få det liv jag vill leva, är det ingen dans på rosor vägen tillbaka.

Jag har förstått att männiksor gärna vill påpeka andras utsida och genom att uttrycka sig av det de först ser antas det att objektet framför dig är 100% äkta. Hallå, det är 2009, innan det hinner bli ett nytt millenum kanske det är tid åt var och en av oss att förstå att det finns en insida, som är värd mer en bara ett utseende. Vad vet vi egentligen av de männiksor vi möter på stan? Vad har de för historia att berätta? Men utan att veta innehållet antas det saker som vi betämmer för oss själva att stämma till fullo. Varför går det inte att lägga ner samma tid som vi sätter av till skvaller, tv, media mm till att ordna upp vårat egna liv till en trivsam miljö?

Jag har gång på gång under den senaste veckan fått kommentarer som säkert menats väl men som tagits hårt. Likom texten ovan kanske det kommer fram att jag är irriterad av männiksors antagande av att bara se små delar av det som egentligen stämmer. Bara för att du ser en person som fått mer färg på kinderna betyder inte det att allt är bra, men det antas ändå det. Och jag kan bli så jävligt trött på att ständigt behöva förklara det. Det är ständigt service på denna bilen, den har svårt att gå om inte motorn är igång. Det tar tid att reparera och låt det ta den tiden, för innan den går att köra ska alla delar vara utbytta och vara godkänd av besiktingsmannen…

”Om du aldrig tillåter dig själv att göra fel, hur ska du då veta när du gör rätt”

Hösten är här! Nu så här på morgonkvisten när jag i detta nu vänder mig om från datorstolen för att titta ut genom vårt vardagsrums fönster och iaktar hur vinden tagit ett stadigt grepp om bakgårdens trädkronor. Det är inte längre de ljumma vindarna som stryker dig längs med kinderna, utan en hård, kall och ivrig blåst som ofrivilligt tränger sig på.

Jag och min sambo har i omgångar under samtal och reflektioner diskuterat vilken årstid vi mest gillar. Och jag har som ni förstår av texten ovan gett synpunkter om den årstid som nu lagt sig svävande över Sveriges alla hustak. Hans, min sambo, tycker tvärt om. Det är en hög, ren och behaglig inandningsluft som förbereder oss på den kalla vintern. Jag vill bara där inflika att våra kroppstemperarurer är vridna olika grader och en faktor som jag vet påverkar min åsikt om årstiden. Annars är den, liksom våren, en av de årstider som är de vackraste och ”blandar” mest färger. Och tänker jag på höstens färgsammansättningar är det kostigt hur de förmedlar en ”eldig” värme när årstiden är kall?

Jag har för vana att sumera förgående vecka och även ge er läsare en åtetblick om vad som hänt sedan jag sist skrev, så varför ändra det nu? Det som har har hänt och som är en positiv nyhet är att min sambo och jag under helgen skrivit på ett kontrakt för ett husbygge nästa sommar. Jag har säkert nämnt det tidigare, men om allt går som det tänkt startar bygget i Dals Långed sommaren -2010. Det blir en rymlig sommarstuga/året runt boende dit vi kan fly vardagen när och hur som helst. Och var kan det vara bättre att bygga ett hus på en plats som redan förgyller ditt liv och gör det värt att leva. Så nu har vi fram till april att vässa vårar klor och gnugga tassar för att komma fram till ett bra och stabilt resultat…

Och vad det gäller huset är det ett lockbete för mig att ta mig ur ett destruktivt levnadssätt och bekämpa en ond demon. Jag har kommit en bit, men ibland känns vägen för lång att fortsätta gå. Jag vill inget hellre än att bli frisk i kropp och själ och därför är det viktigt för mig att plocka in nya och fräscha lockbeten in i mitt liv och vardag, för att fortsätta orka vara Sara.

Sedan började min vecka med att på måndagen besöka arbetsförmedligen för att vara med på ett möte om fortsatt arbetsförmåga. Det var ett bra möte. Jag har nu chansen att komma ut i arbetslivet igen och med en möjlighet att fritt välja en arbetsplast som tilltalar mig mest. Och där kommer min beslutsångest in. Vad vill jag och vad vill jag mest? Nu är det inte strikta order på att vara kvar på samma plats, utan jag kan byta. Men mina tankar för mig också till att välja rätt plats för att öka mina chanser för fortsatt arbete och anställning. Det är svårt att ta ett steg i taget, jag vill gärna tänka ett steg längre…suck!

Hmmm, ja för att sedan fortsätta med positiva överraskningar så blev det igår en hel eftermiddag med min mamma. Som jag har saknar att bara få umgås med henne! Jag har förut bara anförtrott mig åt Hans med bekymmer och problem, men det är skönt att jag kan släppa spärren och känna trygghet med en annan axel att lägga min blöta kind mot i mellan åt. Och det gjorde jag igår! Vad kan sedan vara bättre än att sluta vår mor och dotter tid med lite manikyr. Jag hade glömt hur det kändes att ta hand om sina händer och känna en smula av kvinnlighet. Nu sitter det inte i naglarna, men i tuffa livskriser lägger du allt sådant åt sidan för att fokusera på att överleva….

Ta hand om dig själv!

God morgon!

Efter att det gått en eller kanske flera dagar i mellan jag skriver, hinner det dock inte hända så mycket. Inte något som direkt går att ta på. Mina dagar påminner nämligen om varandra och det i sig kanske är ett stort utropstecken för att börja ändra på invanda mönster. Men det som har hänt är de små ändringarna i tillvaron som du inte ser direkt men som börjar ge resultat. Som igår tex. bjöd jag till och tillbaka fick jag en stor bukett rosa rosor av min sambo. Det var mycket tacksamhet bakom den buketten, som togs i mot med stor gjädje. Tillsammans försöker vi att överraska varandra och samtidigt ta fram de verktyg som ”skruvar” åt de lösa skruvarna i förhållandet, till att göra det stadigare och en mer stabilare grund att stå på. Och den känslan som infann sig i mitt hjärta vid blomsteröverräckningen var underbar att känna igen. Men som sagt övning, övning, övning…än har vi inte nått vårat mål!

Andra känslor som också infinner sig är de som jag bär på varje dag. Jag börjar faktiskt se mer och mer en ljusning bakom molnen. Jag ska inte ljuga och säga att det kan ge panikkänslor och ångestattacker, men det stoppar mig inte från att våga ta risker. Och mycket har jag yogan att tacka för det. Det har blivit lite av ett lugn som lagt sig vilandes i min själ och den börjar även påverka mitt sätt att se min kropp och känna mig mer bekväm med den. Vi vet inte hur vår framtid är spådd i stjärnorna, men jag hoppas att jag har ett antal år kvar att lära mig att bära upp den och bli bekväm och känna mig nöjd med dess utseende.

En annan händelse som väntar är måndag eftermiddag nästa vecka. Då äntligen är det möte på Arbetsförmedlingen om min väg tillbaka till arbete. Jag måste dock erkänna att jag redan nu fasar för min ”första” arbetsdag, trots att jag mer än någonsin tidigare vill ha tillbaka min sociala tillvaro. Jag hoppas också att de inte kommer sitta och grilla mig med en massa jobbiga frågor, som redan rör ett redan känsligt ämne. Det är liksom inte läge att förvärra en situation som jag nu håller på att bygga upp igen. Men på något sätt ska jag väl kunna tämja tanterna till en bättre förståelse och komma bra överens om vad som är lämpligt arbete och inte. Eller så är det som min sambo ibland säger att ”det är som att medla mellan barn på dagis” om sitt arbete….

Så ja, nu lät det som om det var frid och fröjd hemma i stugorna (dagens citat). Visserligen börjar mungiporna att le allt mer för var dag som går. Jag och min sambo har nämligen varit på besök hos Kaj i helgen, ni vet min coach och numera kompass till att hitta tillbaka till livet igen. Både jag och Hans åkte mycket nöjda därifrån och med bättre och utbytta verktyg att ha tillhands i framtiden. Jag vet inte hur karln lyckas, men tack Gud för att han lyckats att skapa en sådan som han, det gör jag varje dag!

Och redskapen vi fick med oss hem har sedan i söndags tagits till vara på och plockats fram lite då och då in i mellan våra ansträngda stunder. Det är så skönt att med hjälp av Kaj få ur sig det du bär och irriterar dig på, för att gå vidare utan att det ska själa för mycket energi. Nu tänker en man och en kvinna olika, det vet jag, men det gäller samtidigt att visa varandra respekt och förståelse för att kunna mötas på halva vägen. Och det försöker vi göra nu!

Ordet ”försöka”, ur texten ovan, var dock mindre bra att sluta meningen med. Det är egentligen ett onödigt ord som vi gärna använder oss av ofta. Kaj brukar ta som ett exempel att ”försöka” få greppet om en penna. Hur kan du försöka greppa en penna? Antingen så tar du upp den eller inte så gör du det inte! Annars blir det ju bara att du fingrar på den eller får taget om den och släpper den igen. Så ordet försöka skulle egentligen inte finnas i vårt lexikon och har egentligen ingen innerbörd, om du vill ändra på något till det bättre!! Tänk på den ni!

Dagen som sådan har annars varit minre effektiv med fortsatta känningar av en ovälkomnande förkylning. Jag har dessutom upptänkt en kula under käken som strålar ut onda känningar i muskler och hals. Jag har blivit lite av en hypokondriker och tror nu det värsta, ”tänk om det är en tumör?” Men innerst inne hoppas jag att det har med min förkylning att göra!! I eftermiddag fick jag mig trots allt en liten promenad med min gamle klasskamrat från låg-högstadiet och det blev en trevlig samtalsstund med utbytta äventyr. Dock kom mitt livsdelemma på tal, men intalar mig själv att inte lägga för stor vikt kring det.

Och inte att förglömma vill jag bara ge en lite resumé av gårdagen. Var nämligen ute en liten tur i skogen med min  mor, bror och hans son Elias. Skördetid för svamp! Tyvärr råkade vi inte dit till den plast som var förutbestämd, men här var sällskapet det viktigaste och äventyret slutade trots allt lyckligt. Jag fick till och med flera små mysiga pussar av Elisas och mitt hjärta smällte. ”Det trodde man inte!”, som gubben sa om kärringá…

”Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min. Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min.

Munnen den ska skratta o va glá, munnen den ska sjunga tralala.

Munnen har vi fått för vi ska tralla, så sudda, sudda bort din sura min.”

Citat: text ur en visa